Kung Mongkut fick ärva ett oavslutat krig från sin företrädare Rama III. År 1850 misslyckades styrkor från Lan Na, på uppmaning av Rama III, med att inta Kengtung. Eftersom det burmesiska motståndet var minimalt under denna invasion rekommenderade Mongkuts ministrar att man skulle skicka en ny militär expedition mot Kengtung.

Innan detta hade Sarawan i Chiang Hung skickat bunga mas till Bangkok 1852, och något senare bad han om att hans familjemedlemmar och anhängare skulle få återvända till Chiang Hung. Arammawutha, Pinkaew och Maha Chai, som nu hade bott i Bangkok i ungefär tre år, fick därefter Mongkuts tillstånd att återvända norrut. Arammawutha och Pinkaew återvände till Luang Prabang, medan Maha Chai återvände till Nan. Sarawan begärde samtidigt också skydd mot burmeserna, som krävde överhöghet över Chiang Hung via Kengtung.

Mongkut, med stöd från Lan Na, mobiliserade 1852 en militär styrka på omkring 10 000 man som skulle utgå från Bangkok för ännu en attack på Kengtung. Bangkok blev nu till skillnad från 1850 direkt involverad genom att skicka egna trupper. Armén delades upp i två delar och den ena styrkan lämnade Bangkok den 21 oktober och den andra den 13 november 1852. De två arméerna skulle stråla samman i Chiang Saen och sedan bege sig till Mong Hpayak (Mueang Phayak) เมืองพยาก och Kengtung.

Den första styrkan leddes av Chaophraya Yommarat (Nut) เจ้าพระยายมราช (นุช) och den andra av prins Wongsa Dhiraj Snid. Wongsa Dhiraj Snid hade också med sig Chiang Hungs tidigare uparat Arammawutha och Chao Maha Chai. Burma var vid den här tiden indraget i det andra anglo-burmesiska kriget (Songkhram Angkrit-Phama Khrang Thi Song) สงครามอังกฤษ–พม่าครั้งที่สอง som pågick 1852-1853 och förväntades inte kunna ge något större militärt stöd till Kengtung.

Kung Mongkut hade skrivit brev till regenterna i Chiang Mai, Lamphun, Nan och Luang Prabang där han uppmanade dem att förbereda soldater, förnödenheter, elefanter, hästar och annan utrustning för att sedan attackera Kengtung tillsammans med Chaophraya Yommarat (Nut) och Wongsa Dhiraj Snid.

Chaophraya Yommarat (Nut) anlände till Chiang Mai, via Kamphaengphet och Tak den 19 december 1852, där han rekryterade fler soldater. Prins Wongsa Dhiraj Snid anlände till Nan via Nakhon Sawan och Phitsanulok den 18 januari 1853 där härskaren i Nan, Chaophraya Mongkhon Worayot เจ้าพระยามงคลวรยศ, bidrog med trupper och förnödenheter.

Chaophraya Yommarat (Nut) anlände till Chiang Mai, via Kamphaengphet och Tak den 19 december 1852, där han rekryterade fler soldater. Prins Wongsa Dhiraj Snid anlände till Nan via Nakhon Sawan och Phitsanulok i januari 1853 där härskaren i Nan, Chaophraya Mongkhon Worayot เจ้าพระยามงคลวรยศ, bidrog med fler trupper och förnödenheter.

Prins Wongsa Dhiraj Snid hade lämnat Nan och anlände till Chiang Saen den 17 februari och tre dagar senare kom också Chaophraya Yommarat (Nut) och hans styrka dit från Chiang Mai. Chaophraya Yommarat (Nut) och Phraya Siharacharitthikrai (Sut) พระยาสีหราชฤทธิไกร (สุด) och styrkor från Chiang Mai och Lamphun lämnade Chiang Saen den 24 februari 1853.

Wongsa Dhiraj Snid beordrade Chaophraya Yommarat (Nut) och hans omkring 5 000 man starka armé att agera som förtrupp och han och en man med titeln Phraya Siharacharitthikrai (Sut) พระยาสีหราชฤทธิไกร (สุด) begav sig mot Mong Hpayak den 24 februari 1853. Mong Hpayak attackerades och intogs och ledarna som skulle försvara staden flydde till Kengtung.

Wongsa Dhiraj Snid hade skickat ett brev till kung Mongkut där han begärde förstärkningar från Nakhon Ratchasima och de laotiska staterna Nong Khai, Sakon Nakhon och Ubon Ratchathani. Detta beviljades inte då Lan Xang var oroliga för ett möjligt anfall från Vietnam. I stället beordrade Mongkut att Kengtung snabbt skulle intas då Burma kunde tänkas förlora kriget mot britterna. Om britterna ockuperade hela Burma skulle det bli ännu svårare att få kontroll över Kengtung.

Chaophraya Yommarat (Nut) kom fram till Kengtung den 10 mars 1853 med styrkor från både Chiang Mai och Lamphun. Det som kallats slaget om Kengtung inleddes dock först den 17 mars då Kengtungs regent Maha Khanan och hans armé kom ut från staden för att bekämpa siameserna och deras trupper.

Från en kulle sydost om staden hade Chaophraya Yommarat (Nut) och styrkan från Chiang Mai bombarderat staden med sina kanoner. Styrkan från Lamphun hade intagit en position norr om staden. Chaophraya Yommarat (Nut) hade dock inte tillräckligt med soldater och kunde därför inte belägra staden på ett effektivt sätt och eftersom Kengtung låg på en höjd var det uppenbart svårt att skjuta in i staden. Någon källa säger att kanonkulorna inte nådde fram till staden.

Den burmesiske kungen, som var upptagen med det andra anglo-burmesiska kriget (Songkhram Angkrit-Phama Khrang Thi Song) สงครามอังกฤษ-พม่าครั้งที่สอง 1852-1853, hade bara kunnat skicka några tusen infanterister som försvar mot styrkorna som belägrat Kengtung. Trots stora förluster lyckades burmeserna hålla stånd mot invasionsstyrkan, som ända in på mitten av 1800-talet fortfarande använde krigselefanter!

Den 23 mars 1853, efter sju dagars strid utan att Kengtung gav upp, beslutade sig de kombinerade trupperna från Lan Na och Siam att dra sig tillbaka. Chaophraya Yommarat (Nut) och Phraya Siharacharitthikrai (Sut) marscherade först tillbaka till Chiang Mai och Chaophraya Yommarat (Nut) begav sig senare längre söderut till Tak den 4 juni 1853. Phraya Siharacharitthikrai (Sut) stannade kvar i Chiang Mai. Prins Wongsa Dhiraj Snid, som enligt en källa nådde fram till Kengtung först natten den 22 mars, drog sig tillbaka till Nan.

Wongsa Dhiraj Snid skrev en rapport efter invasionen där han kritiserade Lan Na för bristande samarbete under kriget. Han menade att de bara var intresserade av att tvångsförflytta människor till sina egna städer och att Lan Na inte planerat för en permanent ockupation av Kengtung.

Då regnperioden närmade sig bad prins Wongsa Dhiraj Snid kung Mongkut att man skulle vänta med att göra ett nytt invasionsförsök till året efter. Därmed var det andra misslyckade invasionsförsöket på Kengtung ett faktum.

Kung Mongkut skrev också brev till ledarna i Lan Na där han påpekade att Siam och Lan Na hade misslyckats med att inta Kengtung. Om man inte gjorde något åt detta kunde Kengtung och burmeserna tänkas bli en farlig fiende i framtiden som kunde tänkas angripa Lan Na. Han bad därför Lan Na om att samarbeta med siameserna i kommande attacker på Kengtung.

Efter det andra misslyckade invasionsförsöket av Kengtung valde prins Wongsa Dhiraj Snid att tillbringa regnperioden vid Nan och Chaophraya Yommarat (Nut) vilade vid Tak. I november 1853 skickade kung Mongkut iväg Chaophraya Si Suriyawongse (Chuang Bunnag) norrut med ammunition och förnödenheter till de väntande trupperna.

Chaophraya Si Suriyawongse (Chuang Bunnag) och Chaophraya Yommarat (Nut) begav sig sedan till Uttaradit för att möta prins Wongsa Dhiraj Snid och tillsammans planerade de för en ny militär expedition mot Kengtung. Efter mötet återvände Chaophraya Si Suriyawongse (Chuang Bunnag) till Bangkok.

Under regntiden 1853 hade de vilande siamesiska trupperna odlat ris inför det kommande kriget. Samtidigt hade burmeserna lyckats rekrytera fler burmeser och shaner från Mong Nai till försvaret av Kengtung. Detta skulle bli en obehaglig överraskning för siameserna längre fram.

Under torrtiden 1853-1854 återupptog prins Wongsa Dhiraj Snid den militära aktiviteten och den 10 december lämnade han Uttaradit och begav sig till Nan dit han kom den 20 december. Tillsammans med Mongkhon Worayot lämnade han Nan den 15 januari 1854 och den 29 januari var de framme i Chiang Rai där man väntade in trupperna från Chiang Mai och Lamphun.

Wongsa Dhiraj Snid beordrade Nans regent Chaophraya Mongkhon Worayot, att bege sig till Kengtung före de övriga styrkorna. Därefter marscherade den siamesiska huvudstyrkan ut från Chiang Rai den 23 februari och Chao Phraya Yommarat (Nut) marscherade iväg med sin armé den 10 mars mot Mong Hpayak. I mars 1854 strålade de olika styrkorna samman vid Kengtung. Väl på plats fick man den obehagliga överraskningen att Kengtung hade fått betydande förstärkningar av sitt försvar.

I mars 1854 strålade de olika styrkorna samman med Chaophraya Yommarat (Nut) och hans armé vid Kengtung. Väl på plats fick man den obehagliga överraskningen att Kengtung fått betydande förstärkningar av sitt försvar.

Då Wongsa Dhiraj Snid till sist fick slut på mat och krut beslutade han den 18 mars 1854 att dra sig tillbaka från Kengtung. Då burmeserna upptäckte att siameserna retirerade började de förfölja dem och siameserna drabbades av stora förluster. Chaophraya Mongkhon Worayot kom då till undsättning och försvarade reträtten med sina styrkor. Här säger en annan källa att Kengtung hade belägrats i 21 dagar och att siameserna drog sig tillbaka i maj 1855.

Prins Wongsa Dhiraj Snid drog sig därefter tillbaka i säkerhet i Nan dit han anlände i juni. Chaophraya Yommarat (Nut), som hade nått fram halvvägs till Kengtung, drog sig tillbaka till Chiang Mai när han fick höra talas om prinsens nederlag. Siameserna insåg nu att det bergiga området, som försvårade trupprörelser och transporten av förnödenheter och vapen, och det stora avståndet till Bangkok gjorde en möjlig ockupation av Kengtung osannolik. Kung Mongkut beordrade därför prins Wongsa Dhiraj Snid och Chaophraya Yommarat (Nut) att dra tillbaka sina trupper till Bangkok 1854.

De misslyckade invasionerna av Kengtung berodde inte enbart på de geografiska utmaningarna och avståndet till Bangkok utan också på problem med förnödenheter och låg stridsmoral bland soldaterna som främst kom från Lan Na. De siamesiska ambitionerna i området upphörde sedan under resten av Mongkuts regeringstid.

Chiang Hungs tidigare kungligheter hade som tidigare nämnts befunnit sig i Bangkok på 1850-talet. De hade någon gång omkring 1853 fått tillstånd att återvända norrut igen och hade då bosatt sig i Luang Phrabang och Nan. En kinesisk delegation anlände till Luang Phrabang och begärde att Arammawutha, Pinkaew och Maha Chai skulle få återvända till Chiang Hung, vilket Bangkok gick med på. De dynastiska konflikterna fortsatte dock och Maha Chai dödade senare Amaravuth och Sarawan lät i sin tur avrätta Maha Chai. Årtalen för ovanstående händelser är lite oklara för mig.